Norra Latins Sommarhem

 Den 1 september 1938 gjordes med 500 elever och ett 25-tal lärare per waxholmsbåt ett första gemensamt besök på det nya sommarhemmet i Marum. Lägg märke till tidens typiska klädsel med skolmössor, slipsar etc!

Att få komma till "Sommis" - och leva i en Pojkstad

 Av Pär Frank och Lars Sundin
"Föreningen Norra Latins Sommarhem har till uppgift att anordna lantvistelse under ferierna och skolresor
för lärjungarna vid Högre Latinläroverket å Norrmalm i Stockholm; att för detta ändamål ekonomiskt understödja lärjungar, som därav äro i behov, samt att mottaga och förvalta medel, som ställas till föreningens förfogande."
Så stod det i den första paragrafen i Stadgar för Föreningen Norra Latins Sommarhem, antagna vid konstituerande sammanträde den 17 mars 1938. "Lärjungarna", grabbarna, sa förstås oftare "Sommis" än det officiella Norra Latins Sommarhem. Namnet "Sjövik", efter själva egendomen i Marum på Björkö-Arholma i Roslagen, använde man också, men efter några år allt mindre. In på 50-talet kan man faktiskt säga att begreppet "Sjövik" inte användes alls, det försvann, men bara för att sedan återupplivas under 60-talet.

Det i sin tur för generationer av "pensionärer" välkända begreppet "Pojkstaden vid Ålands hav" kunde man första gången se i tryck 1943 i reklambroschyren, som från det året fick en mer påkostad layout. T ex var förstasidans foto signerat den välrenommerade fotografen Kerstin Bernhard, förresten granne till Sjövik. Varje år distribuerades broschyren inte bara till norralatinarna utan också till eleverna i några andra, i första hand stockholmsläroverk.

Ansökningarna om plats på Sommarhemmet kom oavsett om familjerna hade eget sommarställe eller inte. Med sitt renommé och sin pedagogiska inriktning upplevdes inte Norra Latins Sommarhem som något slags "sommarparkerings-nödlösning". Som mest genom åren var antalet pensionärer ett par 50-talssomrar uppe i drygt 110 läroverkskillar inom åldersspannet 12 till 17 - 18 år. Enligt uppgift betraktades också Sommis vid den tiden som det till deltagarantalet största enskilda seglarlägret i landet.



Pojkstad för pensionärer?

Namnet "Pojkstaden vid Ålands hav" fick Sigge, har han berättat, uppslaget till från titeln på en då känd Hollywoodfilm, "Männen i pojkstaden." - Fast några andra likheter fanns det ju knappast mellan Sommis pojkstad och filmens! Men säkert minns många Sommiskillar av tidigare generationer hur huvudrollens idealistiske präst, Fader Flanagan spelad av Spencer Tracey, så oförtrutet men någon gång tragiskt nog förgäves kämpade för att få avsigkomna amerikanska storstadsungdomar - som t ex Mickey Rooneys rollfigur - på rät köl! Filmen hade förresten flera verkliga förebilder, i första hand "Boys town" nära Omaha, Nebraska, grundad 1917!

Till formen var Sommarhemmet ett privat drivet internat, en s k "gosspension". Så i linje med den tidens språk både skrev och sa man "pensionär" om deltagarna. Idag har ju det ordet en helt annan funktion. Men ordet pensionär på Sommis blev från allra första början ett begrepp med en hedersinnebörd och ett arv som genom alla år vårdades mycket noga.



Minneslistan

De första åren talades alltså om "pensionärerna" i Minneslistan, den informations- och introduktionsfolder med utrustningslista som man, om man hade haft tur att få komma med, fick hemsänd med post i god tid före vistelsen på Sommarhemmet. Inte minst skulle ju gossens moder(!) för att förekomma att hans kläder skulle komma på avvägar därute hinna sy på en liten lapp med pensionärens nu tilldelade märknummer (eller egna namnlappar) på varenda klädesplagg och sänglinnet - dåtidens sovsäckar tilläts inte!

Texten var naturligtvis skriven av Sigge och gav en välmatad information till deltagaren och hans familj. Inledningsvis angavs samlingsplats och tidpunkt för avfärden till Sommarhemmet. Ända in på tidigt 50-tal for man med waxholmsbåt från Strandvägskajen i c:a fem timmar - på en av rederiets längsta trader. Men förutom upplevelsen av själva båtfärden genom skärgår´n gavs många tillfällen till att ta del av intressanta bryggtillägg med allt folkliv på bryggorna innan man nådde tidtabellens "Marum (Björkö)".

När Waxholmsbolaget med tiden, till följd av konkurrerande busstrafik,  började dra ner på antalet trader övergick man för Sommarhemmets del till att åka med Roslagsbanan till Norrtälje. Där mötte inhyrd SLO-buss (Stockholms Läns Omnibusaktiebolag) med karakteristisk beigemålad kaross och grönt tak och inombords bakelitdoftande(?) ledstänger och handtag och efter sig presenningförsedd släpvagn för gods och bagage. Bussresan gick via Elmsta till Väddö och se´n vidare söderöver på den ibland för någon mage lite väl slingriga landsvägen. Under de avslutande Sommarhemsåren kunde resan företas hela vägen med egen direktbuss.

På minneslistans första sida hittade man bl a uppräkningen av ledarnas och assistenternas namn och deras speciella befattningar. Inte minst det här avsnittet väckte alltid särskilt intresse och nyfikenhet, inte minst hos pensionärsveteraner. I minneslistans övriga avsnitt gavs en mängd såväl praktiska direktiv som information om allt möjligt, som snart skulle möta (och kanske till en del också förväntades av) deltagaren ute på Sommarhemmet.

Helt säkert - och naturligtvis var det tänkt just så - fungerade den målande beskrivningen i avsnittet om Pojkstadens liv som en frestande aptitretare för de allra flesta deltagarna in spe! Så när vårterminens slut närmade sig började på allvar nedräkningen till datum för utresan. Snart hade deltagaren "pensionären" framför sig de hägrande sommarlovsveckorna med en eller kanske två perioder ā 36 dagar på Norra Latins Sommarhem i Marum på Björkö-Arholma i Roslagen!

 Denna läckra affisch gjorde Magnus Härenstam 1959.

                                                                                                                                                                       Se vidare del 2!

 




 

Till toppen