Norra Latins Sommarhem

Från Barnens Ö till Pojkstaden vid Ålands hav

Av Pär Frank och Lars Sundin

De första bilderna från Sommarhemmet i vårt arkiv är från tidigt 1900-tal. Om Sjöviks tidigare historia finns det bara rätt sparsamma uppgifter. Ett intressant kulturhistoriskt faktum, som säkert är obekant för de flesta idag, är att Björkö-Arholma, som till in på 1900-talet hörde till Vätö socken, faktiskt 1830 var Sveriges mest framträdande landsdel när det gäller lantmannafartyg. Man hade förutom lokalt byggda flermastade segelfartyg även inköpt secondhandtonnage, som under roslagsskeppare fick en förlängd användningstid. De här fartygen hade lokala redare, som det gick väl i händer, den s. k. Björkö-adeln. Men ofta var flera i bygden delägare. Efter förmåga köpte man in sig i större eller mindre, fler eller färre högst varierande andelar ...1/3-del, 1/5-del, 1/40-del... Det kunde ligga segelfartyg i var och varannan vik, som någon har uttryckt det. Högkonjunkturer för rederiverksamheten på Björkö-Arholma och Vätö inföll dels på 1850-talet, dels på 1870-talet, dvs. i samband med Krimkriget respektive fransk-tyska kriget.

  Enligt uppgift ska det ha förekommit viss skutbyggnad med tillhörande repslageri även på Sjövik, en "utskjutningsplats" som man sa. Ett ännu synligt minne av den verksamheten är den i gräsmattan kolstybbsfyllda jorden efter en kolmila, som låg i vad som sedan blev trädgården ovanför sandstranden alltså på den plats som idag är f.d. "Gudens platta". På många håll utmed Björkös stränder byggdes fartyg som kom att segla inte bara i kustfart utan mycket ofta i långfart även till andra världsdelar, fartyg som ingår i Björkö-Arholmas intressanta sjöfartshistoria.

Av de många utskjutningsplatserna låg t. ex. en norrut vid stranden av Mulnäsviken nära Mulnäs gård. En annan låg på den "allmänningsmark", som många minns låg söder om och i direkt anslutning till Marums ångbåtsbrygga och där det in i vår tid kunde ligga stora upplagda staplar av timmer och ved..

»Läs mera om briggen "India"

Vad gäller Sjöviks historia därefter har vi utgått från en sammanställning som är gjord av Björn Ericsson, teknisk assistent 1963 och arbetsledare 1964, idag för övrigt ägare till f.d. matsalsbyggnaden.

Den för oss förste till namnet kände ägaren av området - och nu rör det sig om tiden runt sekelskiftet 1900 - hette Hedelius, en efter vad det har sagts förmögen man, som bland annat ska ha ägt flera lustjakter. Markegendomen omfattade både det som idag utgör "Bernhards" och Sjövik, alltså Sommarhemmet. Vid Sommis sandstrand, nära nuvarande matsalen, låg en brygga med ett tidstypiskt badhus. Detta badhus är ju sedan länge försvunnet, men Sigge berättade, att under många år kunde sjön spola fram stockar från de gamla bryggkistorna.

Ur familjen Bernhards bildarkiv.

Ur familjen Bernhards bildarkiv. 

 Två foton ur familjen Bernhards arkiv.  
Högre upp i trädgården, nära vår uppställningsplats och vid Stadshuset, låg en stor, hög stengrund, som var tänkt till ett större husbygge. Men Hedelius affärer gick överstyr och hans egendom i Marum övergick 1913 till en av fordringsägarna, arkitekten Edward Bernhard, som några år senare, 1916, flyttade in i Sjövillan med sin familj.  Den från ett av Hedelius projekt inte färdiga, höga stengrunden, vid så småningom Uppställningsplatsen, såldes av Sommarhemmet till församlingen 1949 och de stora, fint huggna stenblocken forslades bort för att användas till byggandet av bårhuset som ligger invid Björkö-Arholma kyrka. Men grundens fyllnadsstenar behölls och kom till användning när Piren byggdes ut. (Sigge hade redan tidigt, berättade han, funderat på om man inte skulle försöka skapa en landförbindelse med de flacka grundhällarna en bit utanför stranden.)
Edward Bernhard (1874-1954) som var far till sedermera professor Carl Gustaf Bernhard, var bondson och den yngste av sju bröder. Edward visade sig ha en konstnärlig begåvning och gick den långa vägen till en arkitektutbildning med ekonomiskt stöd från främst hans äldsta bror. Många av Stockholms karaktärsfulla byggnader har ritats av honom, bland andra Grand Hotel Royal, Röda Kvarn (nu förvandlad till en vulgär galleria), PUB- och Tempo-husen vid Hötorget samt Åhlén & Holm vid Skanstull.

I Tallvillan och Skogstorp (det hus, som ligger på andra sidan staketet bakom Tallvillan och som idag bebos av Pontus Bernhard) fick familjen Bernhards gäster bo. Personalvillan i sin tur var vid den tiden bostad för en anställd förvaltare, Alm, som hade kor, höns och en gris i Logen. Under första världskriget sändes matprodukter från gården in till arkitektens hushåll på Lidingön.

Men 1927 ville Edward Bernhard sälja egendomen. Sonen Carl Gustaf hade nämligen drabbats av tbc och familjen fruktade att sonen skulle dö, en inte ovanlig följd av tbc vid den tiden. Man kunde inte längre känna glädje av att vistas vid Marum. Men efter dottern Kerstins enträgna övertalningar beslöt man sig för att inte sälja allt, utan behålla holmen (som idag bebos och ägs av Blenda Bernhard, som fick ärva den efter sin faster Kerstin) liksom Skogstorp och övriga markområden på andra sidan av Sommis staket bakom Matsalen, Tallvillan och Rådhuset fram till vägen och fotbollsplanen.

Opersångerskan Gurli Lemon Bernhard. Foto Carl-Johan Bernhard.Efter ett par års vård på ett småländskt sanatorium tillfrisknade lyckligtvis Carl Gustaf, och familjen Bernhard återupptog sommarvistelserna vid Marum. Carl Gustaf Bernhard (1910-2003) blev medicinare och neurofysiolog och var professor vid Karolinska institutet 1948-71.  Åren 1973-81 upprätthöll han befattningen som Vetenskapsakademiens ständige sekreterare. Systern Kerstin Bernhard (1914-2004) blev med tiden en internationellt känd mode- och matfotograf. Hon engagerades f.ö. av Sigge för att fotografera på Sommarhemmet och flera av hennes bilder från 1940-talet gjordes till vykort.

Carl Gustaf Bernhard var sedan 1937 gift med operasångerskan Gurli Lemon (f 1916) bilden t v. Hon var dotter till operasångarna Olof och Blenda Lemon, som hade sommarhus nästgårds, inne i viken bortom och söder om ångbåtsbryggan ("Lemons vik".) Även hennes syster Benna Lemon-Brundin (1912-95) var operasångerska och verksam vid Stockholmsoperan.
Gurli Lemon Bernhard avled i december 2011.

Ur familjen Bernhards privata arkiv har Blenda och Pontus Bernhard ställt ett antal bilder till förfogande från 1910- och 1920-tal innan egendomen styckades och Barnens Ö tog över Sjövik.


 »Se dessa historiska bilder.


Köpet av Sjövik

1928 såldes fastigheten Sjövik till Barnens Ö för att användas som barnkoloni. Men läget, onekligen ganska långt från Barnens Ö med sina övriga kolonier och därifrån de långa dagliga mattransporterna ända ner till Marum på den tidens grusiga landsväg, bidrog till att Sjövik blev till salu 1938.

Hos Sigge, som hade uppmärksammat att flera elever i Norra Latin var kvar i stan trots att det var sommarlov, väcktes tidigt tanken att man borde försöka anordna något slags lämplig sommarvistelse för läroverksgrabbar. I sökandet efter ett "sommarhem" kom Sigge Bruce och Norra Latins inspektor, professor Gösta Forsell, det året ut till Marum. Man hade med tiden hunnit bese flera andra objekt (bl.a. det som senare blev Södra Latins sommarhem i Myttingeviken på Värmdö, men man förkastade det läget som för mörkt och skuggigt).

Första anblicken av Sjövik och dess tillstånd gjorde Sigge ganska bedrövad, har han berättat. För t.ex. det som med åren blev dagens välklippta Bastuäng var då en sumpig, vassbeväxt strand med mörk, tät alskog. Nog så talande är ju att man på trakten kallade området med stigen genom den försummade och igenväxta trädgården för "Mörka gången"... Men den godmodige professor Forsell övertalade och övertygade den missmodige kandidaten Bruce: "Vänta tills du och dina pojkar har fått ta itu med att rensa upp här, så blir det säkert bra!" - Hur rätt fick han inte!

Våren 1938 hade den nybildade Föreningen Norra Latins Sommarhem genom en stor insamlingsaktion bland föräldrar, elever och tidigare elever lyckats få ihop 15 000 kronor som tryggade starten. Sigge Bruce skriver: "Skulle det lyckas mig att genomföra denna stora plan? Det gick! - Med hjälp av en trupp bussiga och uppoffrande norralatinare satte jag igång, och den 7 juni samma år stod Sommarhemmet fullständigt klart för invigning." Sju personer jobbade sju dygn med bara några timmars sömn och lyckades att med femton flyttlass från Stockholm inreda Sommis många kåkar och andra utrymmen med diverse mer eller mindre aparta möbeldetaljer. Bland annat ingick ett stort antal kommoder, något som tydligen inte längre behövdes i stockholmshem.

Men varifrån kom då alla möblerna? Ledarveteranerna som var med (Eddie Levin, Lars-Åke Forsell och Åke Rosén) har berättat om den stora allmänna vindsröjning som av brandskyddskäl genomfördes i Stockholm vid den här tiden och som Sigge snabbt förstod att dra nytta av. Man hyrde ett antal dragkärror och lastbilar, ja till och med hästkärra och kusk från ett hyrverk, och norra latinarna åkte runt i stan och tog helt enkelt vara på överblivna sängar, stolar och andra möbler som kom till användning i de olika husen på Sjövik.

» Läs mer i Sigge Bruces egen redogörelse 1939 för sommarhemmets start (pdf-fil, 462 KB)

 Äreporten i timmer vid entrén till Sommis uppfördes på 1940-talet. Den raserades brutalt av en vilsekommen långtradare i mitten av 60-talet. Foto Pär Frank 1949.
En ståtlig timrad portal hälsade från 1940-talet besökare välkomna
till Sommis med en ljus väg in mot trädgården och Sjövillan.


 Sommarhemmet i fågelperspektiv. Teckning av Magnus Härenstam 1959.
En synnerligen detaljerad teckning av Sommisområdet,
signerad Magnus Härenstam.


 Sjövillan 1918. Ur familjen Bernhards arkiv.
Sjövillan i sin ursprungliga prakt, sedd från trädgården.

 Sjövillan 1910-1920. Ur familjen Bernhards arkiv.
Sjövillan sedd från sjösidan 1910 - 1920-tal. 

 Sjövillan från sjösidan. Ur familjen Bernhards arkiv.
Sjövillan från sjösidan något senare,1930-tal?

 Sjövillan på 1940-talet.
Sjövillan på 1940-talet. Till höger om huvudingången låg vakt-
kontoret och till vänster på väggen, utanför lucka 4, kunde man
läsa det senaste numret av Kom-Posten. 
 Sjövillan 1950-tal, med kajutan.
Sjövillan från sjösidan. 1950-tal, med Kajutan, alla sjö-
intresserades favorittillhåll. Lägg även märke till styltorna
som förvarades på den högra väggen. 
 Sjövillan på 1970-talet med tillbyggnaden vid kajutan. Foto Mikael Bergman.
Sjövillan på 1970-talet, med Hamnkontoret i bakgrunden.

 Tallvillan. Foto Kerstin Bernhard.
Tallvillan sedd från stranden, 1950-tal.

 Tallvillan. T h om dörren, bakom det stängda fönstret låg affären. Alltid kö under öppettiderna.  Foto Kerstin Bernhard.
Tallvillan sedd från trädgården, 1950-tal. Här inrymdes affären,
ledarrum och luckor.
 Tallvillans stora lucka 14 delades senare med en mellanvägg och blev 14-15. Foto Kerstin Bernhard.
Luckorna 14-15 låg i Tallvillans bottenvåning.



 Tallvillans baksida mot Bernhards. Ur familjen Bernhards arkiv.
På Bernhards tid, 1920-talet, när Tallvillan var fashionabel
gästbostad, fanns på baksidan denna vackra terrass.

 Personalvillan. Foto Kerstin Bernhard.
Personalvillan användes som kökspersonalens bostad och
var vintertid  förläggning vid arbetsläger. Här bodde också
ledarassistenterna i ett rum på nedre botten  fram till andra
perioden 1949, då de kunde flytta in i den nya assistent-
luckan i Synvillan.  


 

 

 Logen. Foto Kerstin Bernhard.
Logen. På vinden förvarades pensionärernas resväskor och
mycket annat. Till mångas förundran låg där uppe också hög-                 vis av kvarglömda eller uttjänta gympadojor. I bottenvåningen              fanns ett par pingisbord. I den norra  gaveln låg den ursprungliga          sportboden. Där stod även den gamla brandsprutan, innan den              nya brandstationen byggdes i samma hus som verkstaden. 
Många minns nog de tidiga årens skokrig(!) med ledarna
som barrikaderade sig i lucköppningen på övervåningen medan
de stridslystna pensionärerna samlats på backen nedanför,
varpå skor kastades i båda riktningarna.

Sommis första verkstad med sina otaliga verktyg byggdes 1939. Foto Kerstin Bernhard. 
Den äldre verkstaden, som senare blev stadshus, förråd m m.

 T v vedbod och målarbod, t h Verkstaden, som 1955 byggdes till med ett maskinrum på högra gaveln. Foto Pär Frank 1950.
Verkstadsbacken med Målarboden, Vedboden till vänster och Verk-
staden till höger, byggda 1944.

 Verkstadsinteriör före sista ombyggnaden. Foto Pär Frank 1950.
Verkstadsinteriör, 1950-tal. 




 Brandstationen med vagnboden. I fonden Målarboden. Foto Pär Frank 1950.
Brandstationen och Vagnboden till vänster. Innanför portarna stod
vagnen med brandsprutan och utrustning som yxor och spadar
m m. Brandövningar hölls regelbundet. I bakgrunden vedboden.

»Se bilder från en brandövning.

 Rådhuset och Synvillan, med uppställningsplatsen framför, t h om flaggstången.
Rådhuset och Synvillan. Rådhuset var först bara en stor lucka
som sedan delades i två, 16 a-b.

Synvillan låg närmast uppställningsplatsen.Den och Ferieskolan
var ritad som monteringsfärdig "Barack för 12 man (skogsarbe-
tare) + 1 kocka". Barackerna var konstruerade 1942 av Hedlunds-      hus i Furudal och hade rekvirerats och uppförts som akutbostäder      för baltflyktingar på södra Björkö-Arholma. 
Förutom att Sigge inför
köpet i slutet av 40-talet efter viss ihärdighet hade fått ner det
orealistiska pris som först begärts, hade han ställt som ett absolut villkor, att husen blev cyanväterökta.

Nya assistenluckan i Synvillan. Notera den gamla fina radion på bordet. Foto Pär Frank 1949.
Nya assistentluckan.

När Lasse Sundin långt senare, 1980 då Sommarhemmet såldes,         som en av Sjöviks nya ägare byggde om Ferieskolan till modern fritidsbostad, hittade han drivor av väggluslik på reglarna inne i de      flyttbara väggelementen.
Synvillan uppfördes under första perioden 1949 och fick sitt namn         efter den korta byggtiden medan en ledare hade rest in till Stockholm      på ett ärende, och vid återkomsten...
Till vänster i Synvillan låg assistentluckan och till höger till en
början två stora luckor, som med tiden delades in i fem mindre
logement: 17 a-c och 18 a-b. 

 Matsalen 1950. Foto Pär Frank.
Matsalen,1950-tal. Det första köket byggdes redan 1932 av
Barnens Ö.  

 Matsalen invändigt. Foto Pär Frank 1950-tal.
 Interiör från Matsalen. 


Ledarmässens ingång mot sjön. Foto Pär Frank.
Ledarmässen låg i Matsalen, mot sjösidan. 





 Ferieskolan. Även "Universitetet" kallat.
Ferieskolan (eller "Universitetet"), sedd från Rökberget, var en
likadan f.d. barack som Synvillan och uppfördes 1950.
Den låg som ett örnnäste uppe på berget - "Törnberget". 
Informator Olle Törnbergs fönster står öppet. 
 Tvätthallen. Foto Pär Frank, 1950-tal.
Tvätthallen sedd från Sjukstugan, 1950-tal.

Tvätthallen full med hygientörstande pensionärer. Foto Pär Frank 1954.
Den personliga hygienen var viktig och kontrollerades
noga av ledarna, morgon och kväll. 

 Bussen.
I maj 1957 ställdes en utrangerad SS-buss (Stockholms Spårvägar)
av märket Alfa Romeo(!) upp snett emot Sjukstugan. Den inreddes
till två mysiga logement (nya 2:an och 3:an). 
2:an och 3:an hade
dessförinnan legat i Sjövillans övervåning. Där inredde man i stället
ett nytt ledarrum och ett nytt sovrum för Chefen. 


 Interiör av bussen. 

 

 Sjövillan och Hamnkontoret från sjösidan.
Fotot taget från Piren mot Sjövillan. Hamnkontoret och Hamn-
huset i förgrunden byggdes 1956 och framåt. I Hamnhuset låg
två assistentrum och längst till höger sjöledarens rum. 
 Hamnkontoret.
Hamnkontoret.



 Hamnkontoret  interiör.
Hamnkontoret från insidan. 
 Sportboden vid fotbollsplanen.
Senare tids Sportbod vid fotbollsplanen. 

 Stadshuset var placerat mitt i trädgården. Foto Pär Frank 1951.
Stadshuset mitt i trädgården var ursprungligen
verkstadsbod, en tid stadsfullmäktiges samman-
trädesrum, därefter lucka 19 och sist förråd. 

 Sjukstugan med mottagning, isolering och sjuksal. Den byggdes ursprungligen 1940 och byggdes om invändigt 1955 med flera mindre rum och rum för sjuksköterska. Foto Kerstin Bernhard 1940-tal.
Sjukstugan hade mottagningsrum, isoleringsrum och sjuksal.
Den byggdes senare om till flera mindre rum, samt rum för
sjuksköterska. 

 Tvättstugan nedanför verkstaden uppfördes 1942. Tilllbyggnaden t h om ingången rymde en stor VA-beredare, tillkommen under senare tid. Foto Mikael Bergman.
Tvättstugan.

 Bastun. Belägen på ängen t.v. innanför entrén till Sommis. Foto Mikael Bergman.
Bastun.

Radiostudio m.ä.                Lars-Gunnar Björklund i radiostudion. Foto Pär Frank 1954.
Förutom telefonnätet fanns också ett rundradionät.
Först låg studion på Sigges veranda, varifrån morgonmusiken
och olika radioprogram sändes. Här sportledaren Lars-Gunnar
Björklund - i träning för sin kommande karriär?  

 Radiorummet i Sjövillans övervåning. Sven "Hampus" Salén.
Ett nytt radiorum inreddes 1957 på Sjövillans
övervåning, i det tidigare filtförrådet/klädkammaren.
Här syns Sven Hampus Salén. 



 Guden Jönsson. Foto Pär Frank 1951.
"Guden Jönsson" byggdes av pensionärerna själva,
mitt i trädgården. Gudens platta var platsen för många
hemlighetsfulla nattliga ceremonier.  
 


 Nattlig stämning vid grindöppningen. Foto Pär Frank 1950.
Nattlig stämning från grindöppningen vid Sjukstugan,
där de gamla entrélyktorna från Norra Latin fick
göra sin sista tjänst. 

 Sommarhemmet säljs

1965 kom att bli den sista "stora" Sommarhemssommaren med organiserad stadsverksamhet enligt känt, legendariskt märke. För en ideell organisation som Sommarhemmet, som alltid endast levt på insatser av frivilliga krafter och förutom "gosspensions-avgifterna" bara fick spridda och begränsade bidrag, blev den allmänna fördyringen i samhället alltmer betungande. Behovet av att modernisera flera av Sommarhemmets byggnader gjorde sig naturligtvis också påmint.

Vid den här tiden började man känna en viss osäkerhet om Sjöviks verksamhet och framtid. Man visste, att inom överskådlig framtid skulle Norra Latin läggas ned. Och redan nu började det märkas att underlaget av nya Sommiskillar i lagom ålder började krympa, eftersom realskolan skulle avvecklas och nya yngre elever inte längre togs in i Norra Latin. Men samtidigt som man sedan flera år hade känt av att efterfrågan på seglar- och sommarlägerplatser minskade, blev nog konkurrensen med de läger som fanns också märkbar. Sedan en bit in på 60-talet hade även flickor börjat i Norra Latin som gymnasister, och flera av dem kom också att göra karriär och insats som assistenter och ledare ute på Sommarhemmet.

Men från och med sommaren 1966 blåste en helt annan och avgörande förändringens vind över Pojkstaden. Den legendariska stadsverksamhetens alla befattningar och tjänster återbesattes inte utan verksamheten hade oåterkalleligt lagts ned. Och de föregående årens innehållsdigra dagsprogram skulle inte längre komma att fylla någon funktion. Denna radikala ändring av Sjöviks verksamhet och inriktning baserades på det minst lika genomgripande beslutet att anpassa sig till efterfrågan genom att kraftigt minska antalet deltagarplatser sommartid. Under vinterhalvåret skulle visserligen veckosluts-, skollovs- och arbets-lägren fortsätta som förr. Men på somrarna skulle Sjövik från och med nu i praktiken drivas som ett renodlat seglarläger.

Sommarsäsongen indelades nu i tre perioder om vardera c:a tre veckor. Varje period skulle ha så få som 25 - 30 elevplatser, ja, vid åtminstone något tillfälle blev de faktiskt till och med färre. Genom att lägga tyngdpunkten i seglarlägerdelen kom sport och idrott mera i bakgrunden.

Sjövik som seglarläger byggde på mångåriga erfarenheter och med rätta stolta traditioner och, som någon har sagt, "segelbåtarna är, nu som då, alltid ute på fjärden!" Under somrarna kring mitten av 70-talet kunde man notera att kanske inte ens hälften av eleverna kom från skolor i Stockholmsregionen. Och för varje sommar blev obönhörligt just norra latinarna i lämplig ålder allt färre - och Sommis hade ju kommit till för dem!



Visserligen motvilligt men samantaget och med ålderns rätt fann Sigge Bruce, Sommarhemmets grundare och föreståndare, tillsammans med Stiftelsen Norra Latins Sommarhem, att tiden nu hade mognat för ett nytt skede i Sjöviks historia. Under en följd av år hade man diskuterat flera skilda projekt, bland dem mer eller mindre långtgående planer på att göra om Sjövik till kursgård och kursinternat. Ett annat uppslag var att gamla ledare borde kunna gå samman och köpa Sommarhemmet. Den som fullföljde denna idé var norra latinaren Björn Ericsson, som i slutet av 70-talet tog initiativet till att samla en skara vänner och bekanta och gemensamt köpte de Sjövik för att omvandla egendomen till ett fritidsparadis för åtta familjer. Projektet genomfördes och i februari 1980 tillträdde alltså åtta delägare som bildade en samfällighetsförening på Sjövik. Sedan dess har boningshusen genomgått en avsevärd ombyggnad och har nu modern åretruntstandard.

Stiftelsen Norra Latins Sommarhems intäkter från försäljningen har därefter förvaltats av Norra Latin-Stiftelsen i Sigge Bruces och Norra Latins Sommarhems anda bland annat genom att ge understöd till institutioner med verksamhet av det slag som bedrevs vid Sommarhemmet liksom till annan ungdomsverksamhet.

Till toppen